Minns mitt 80 tal.
Växte upp på landet utanför Borlänge, i en liten by med kassa kommunikationer. Bussarna gick sällan men det gjorde inget, jag gillade att vara hemma. Ritade och fantiserade, lyssnade på Carola Häggkvist som sjöng Främling ur kassettspelaren, tuggade på Hubba Bubba och var småkär i Luke Goss från bandet Bros. På väggen hade jag en plansch på Yvonne Ryding då hon hade vunnit titeln Miss Universum. En gång i veckan kollade hela familjen på Dallas och Lilla huset på prärien. Sent om kvällarna tjuvkikade jag när mamma tittade på V. Hon trodde att jag låg i min säng för den var för otäck för en åttaåring ansåg hon och visst hade hon rätt, men mitt stora intresse för sci-fi filmer vaknade då. David Hasselhoff med sin krullfrissa i Knight Rider följdes likväl SpandexLeroy och SnällHolly i Fame.
Det var rosa/blå ögonskuggor, klarblå mascara och stentvättade jeans som gällde. Livet var så enkelt och okomplicerat. veckorna var långa och ett år var ju så vansinningt långt! När jag då föreställde mig själv som 30 åring så var jag övertygad om att jag skulle vara en bussinesswoman som jag sett i Falcon Crest, ha hus, bil och rest världen runt. Jag skulle vara kläddesigner alternativt konstnär och köra runt i en rosa metallic Ford Eskort!
Vad hände sen? ....livet blev någonting helt annat. Livet blev redan vid 20 så mycket dystrare och tuffare än vad jag kunde föreställa mig. Det finns så mycket orättvisor och all frustration som kommer efter i kölvattnet. Ensamheten är förödande ibland men man lägger sig inte ner och ger upp, då kanske man riskerar att det där efterlängtade ljuset i tunneln inte dyker upp. Dagarna går så fort nu, veckorna flashar förbi och åren likaså. Kanske hinner man inte uppleva den dag då man ser ljuset i tunneln utan man får inse faktum att - livet är precis så här det ska vara. Alla föreställningar och förhoppningar måste puts väck, finna mig i det jag har idag och göra det bästa utav det! Ibland känner man - om jag faller, så fångar ingen upp mig så man tvingas vara stark. Denna styrka kan jag nog försöka bygga mitt awesomeness på! Har inte råd att ömka mig, har ingen lust heller. Såg ett citat jag gillade - Dont be sad, be awesome! En dag ska det ordna sig hoppas jag på, då kanske jag kan luta mig bakåt, släppa taget och andas ut. Smutta på mitt kaffe och känna att livet inte blev så dumt ändå...utmaningar gillar jag ju!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar